Jag ligger just bredvid min skatt på BB stockholm, o hon sover så fint så att jag passar på att skriva
min berättelse när den ändå är så färsk i minnet fortfarande.
Sebbe är även med och berättar lite här :)

Den 1 feb ca 22.00 efter en promenad runt området där vi bor kom en liten förvärk
när jag stod och vek Lucias sängkläder som jag hade tvättat.
Tvättade allt den morgonen då slemproppen gick och jag förstod att nånting var på G.
Men hade inga känningar efter slemmisen förutom molande mensvärk som inte störde mig utan det riktiga började sent på kvällen.

Jag och Seb började se en film efter det men jag kände mig väldigt okoncentrerad så jag började städa. Skällde på Seb att han skulle röra på rumpan och börja städa (det måste varit en del i
förlossningsprocessen).
Vi gick o la oss som vanligt och Seb somnar, jag ligger och rullar tummarna för att jag börjar nu känna att det är förvärkar som börjar komma regelbundet. Det gör absolut inte ont men jag känner att det händer något.
Börjar klocka dom vid 02.00 och de kommer mellan 15-10 min.
Efter 1,5 timme börjar de komma var 7 min.
Ju mer tiden gick så kom de tätare och tätare, bestämde mig för att ringa in till BB 04.00 där jag berättar att mina värkar kommer mellan 4-5 min. Jag var tvungen nu att andas igenom värkarna.
De bad mig vänta hemma lite mer, ta en dusch och ta en alvedon. 

Vi bestämde oss för att åka hem till mina föräldrar vid 05, jag ville duscha där och känna mig trygg med mina föräldrar.
Jag tog en ganska snabb dusch för att jag tyckte inte att det var så skönt med värme.
Men jag tvättade av mig och klädde på mig nya kläder.
Nu var det bara att klocka värkarna som kom mellan 2-3 min men nu var de mycket kortare än innan, de låg på 30 sek och innan låg de på 1 minut. De gjorde fortfarande
inte så ont så jag var nästan säker på att få åka hem, men jag ville ändå åka och få en kontroll.

Vi landar på BB 06.45, vi kom dit mitt i personalbytet så jag fick undersökningen vid 07.30 ungefär. Vid den tidpunkten var värkarna lite värre men fortfarande inte outhärdliga.
De sätter in CTG på mig och allt ser prima skinka ut och värkarna kommer o går... 
Nästa steg var en undersökning där de skulle se hur det såg ut i mig. Som jag skrev innan så trodde jag att jag skulle få åka hem för att jag kände att de inte gjorde så ont.
Jag var öppen i HELA 8-9 cm. Vilket var helt oväntat! Jag hade ju inte så ont!?!? 

Jag fick beröm o lallaala, bra jobbat Däni sa de! Nu var det dags för lustgas!
Vilken dröööööm! Jag fick dock inte den här skrattattacken som de flesta får utan tvärtom, jag grääät o grääät o grääät. Kände mig så sorgsen, lycklig.
Tänkte på Hugo och barnen varje gång jag andades.
Det var en mycket märklig men väldigt skön känsla.
Barnmorskorna undrade jämt vad det var jag grät över, jag svarade att jag inte visste.
Jag ville bara gråta!
Haha

 De frågar mig om jag vill ha EDA, jag hade fortfarande inte ont vid den tidpunkten så jag kände att jag klarade mig utan den. Lucia hade fortfarande inte åkt ner tillräckligt heller så vi hade en lång resa kvar. Jag fick sätta mig på pilatesbollen och stå med gåbordet.

Tillslut fick BM ta hål på hinnorna och då blev värkarna mycket mer intensivare och tuffare,
Jag började då känna att det var dags för EDA. Fick en väldigt liten dos vilket gjorde att jag fortsatte med lustgasen, o de tyckte bm var konstigt för att det ska ta bort smärtan i magen.
Vid denna tidpunkt hade jag kämpat i ca 5 tim utan resultat. Edan hjälpte inte, Lucia sjönk inte ner och mina värkar jobbade inte tillräckligt. Då fick jag högre dos av eda för att kunna vila samtidigt som de gav mig värkstimulerande för att ge livmodern mer kraft för värkarna.

Jag bytte ställning och lade mig i sängen då jag började bli utmattad. Det bidrog ännu mer till att Lucia inte fick hjälp av tyngdlagen men jag kände att jag behövde vila. Sebbe berättade att jag snarkade mellan värkarna och jag låg så i minst en timme innan barnmorskorna kom in och ville att jag ställde mig på alla 4.
Jag hade skrivit i förlossningsbrevet att det var den enda ställningen jag INTE ville testa men när de
berättade att det brukar fungera allra bäst gjorde jag ett försök. 

Nu började det gå framåt och jag kände att jag verkligen ville krysta men nej nej, det var inte dags än.
Trycket nedåt hade jag haft i flera timmar men nu var det det som var det allra jobbigaste. Det kändes, som så många sagt, att man höll på att bajsa på sig. Det absolut värsta var att nu skrek kroppen att jag skulle
börja trycka på men barnmorskorna sade att det inte var dags än utan att jag skulle fortsätta att andas igenom värkarna.

16.10. "Nu Daniela, nu vill jag att du i nästa värk tar ett djupt andetag och håller andan och tar i med magen". Det var på ett sätt skönt att höra men jag blev ändå rädd för att det nu var dags. Jag tröck på 2-3 gånger innan barnmorskan berättade att de kunde se sonden som de tidigare hade fäst på Lucias huvud. Någon värk senare kunde de berätta att hon var mörkhårig. Nu var jag så slut att jag totalt gick in i mig själv och hade svårt att se och höra vad som försegick omkring mig. Sebbe som stod vid mitt huvud gick nu och ställde sig bakom mig för att se toppen av Lucias huvud. 

"Jättebra Daniela! 2-3 gånger till nu så får du se er dotter!" Jag tog djuuupa andetag och höll andan. Nu stängde de av lustgasen som jag ändå inte använt de senaste minutrarna. Fullt fokus nu.
Sebbe satte hans kind mot min kind och jag tog i för kung och fosterland. "Bra Daniela, en gång till! Ta i, kom igen nu Daniela!"
Nu kände jag att det började svida och det gjorde att jag blev rädd för att krysta.
Jag tog ändå i och gjorde som jag blev tillsagd. Jag struntade i om min kropp skulle gå sönder,
det viktigaste nu var att hon skulle komma ut.

Hur känner jag idag? - Det var en tuff utmaning men kraften i ens kropp tog tag i allt. Det är precis som alla säger - din kropp vet vad den ska göra! Det fanns inte en enda sekund där jag blev rädd eller panikslagen. Jag var så himla lugn och sansad. Jag var positiv till allt vilket jag aldrig trodde innan. Jag var rädd innan förlossning det kan jag erkänna men när den väll kom så kändes det så himla bra och självklart!

Jag är sjukt stolt över mig själv och är absolut inte rädd för att skapa fler barn i framtiden :)