34 år

Man säger att tiden läker alla sår, oftast är det någon som inte har förlorat en storebror, pappa eller son som har sagt det. Sens den dagen jag blev mamma så har mina känslor blivit betydligt känsligare. Jag är livrädd för att förlora mitt barn, jag skulle inte kunna leva utan henne.
Det hände min mamma som bar honom i 9 månader, han var nog lite av ett favorit barn då han var den första... Jag tog det aldrig konstigt utan älskade att se min mamma så lycklig vid hans sida. Han skojade mycket med mamma, bad alltid om ursäkt direkt och lät aldrig mamma vara arg mer än en dag. 
Det var något typiskt med honom.. Samma dag han skulle till den där båten så bråkade jag och Hugo, kändes inte som de andra dagarna. Jag fattar idag att han inte mådde som vanligt. Han var lite agressiv. Precis innan han skulle gå så ger han mig en stor kram och säger att han älskar mig och skrattar samtidigt.
 
Jag gillade inte att bråka med honom för det var oftast jag som ställde till det, jobbig lillasyster.
 
Idag är känslorna överallt känns det som, en dålig dag kan förknippas till den där dagen han stack. Det är lätt att skylla på det jag vet. Men ibland vet jag inte bättre. Min önskan är att allt ska vara som förr.
Tänk om Lucia skulle ha världens skönaste morbror, kusiner som skulle ha en pappa och en tillgänglig mamma, farmor och farfar som fick njuta av sitt liv som de borde. Det är för mycket begärt jag vet, för vi mår bra men det hade inte skadat att få ha det så som det var meningen.
 
 
Grattis brorsan! Du tabbade dig men jag har förlåtit dig inombords. Jag saknar dig och skulle velat se dig tillsammans med dina 3 fina barn. De saknar dig och pratar ofta om dig. Ibland undrar jag om du är här och ser på för att Emma drömmer om dig ganska ofta.....