Idag blev jag påminnd om hur det kändes för exakt 4,5 år sedan. Panik, ont i bröst, ångest en otroligt bedövande känsla, en fruktansvärd känsla helt enkelt.

 

Läste imorse på aftonbladet att 1 kvinna och 2 barn blev påkörda av en bil, jag läste igenom och tankarna bara svischade förbi, det tog lite tid och läsa artikeln men sedan såg jag att olyckan hade hänt i sundbyberg. Jag lugnade ner mig snabbt och somnade om.

 

Sitter hemma eftersom att jag sov väldigt dåligt och kände att jag ville vara hemma. Jag går in på aftonbladet igen precis som varje dag, uppdaterar mig alltid med nya nyheter, bra som dåliga.

Jag får syn på en olycka igen fast denna i Åkersberga, det blir varmt i bröstet och hjärnan börjar leka med mig.

Kan det vara mamma eller pappa?, personen i bilen dör direkt då bilen krockar med en buss.

 

Jag tar telefonen och ringer för att försäkra att det inte är mamma eller pappa. Jag får inget svar,

Paniken börjar rusa upp i kroppen, ångesten hinner ifatt mig och jag har svårt att andas, varje ljud från porten inbillar jag mig att det är polisen som kommer med dåliga nyheter. Jag ringer sebbe men han svarar mig inte. Jag vill bara skrika av rädsla.. Varför behöver jag gå igenom detta igen? Vad ska hända med barnen. Hur kommer Emma kunna leva utan abuelita? Paniken blir bara värre och jag faller i gråt, ett gråt som kommer ifrån hjärtat.

 

Det ringer på telefonen... och det är mamma och pappa! Jag gråter av panik och ilska och frågar VARFÖR svarar ni inte..och berättar vad jag just har gått igenom.

 

Det var dom längsta 10 minuterna i mitt liv.

 

 

Jag är rädd, jag är oerhört rädd och jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån!